Det Snöar Sakta På Själen

sitter hemma. hemma hos mamma och pappa i falköping. letar bland gamla dokument. får gråten i halsen samtidigt som insikten slår mig. att jag mår så himla bra idag. att det lilla liv jag hade, som jag beskrev öppet i texter och arbeten att jag hade, verkligen var så himla dåligt. alla har vi en period i livet där man ska må dåligt och vara ledsen. man ska ha sorg och man ska helst av allt vara lika djup som det djupaste hav bortom allt liv i hela världen. ingen ska förstå och allt ska vara lika komplicerat som läran om de filosofiska verken. om det ens finns några sådana. jag inser nu att det inte var alls så konstigt att jag försökte skriva om min "olycka" i skolarbeten och hela tiden koppla in min egna iallafall utifrån det verbala; miserabla liv. Jag vågade inte prata. trodde mig vara ensammast i hela världen. Idag skäms jag en gnutta över hur jag ansåg mig själv att må, tillät mig själv att må samtidigt som det är en del av mig som jag idag, just här och nu stärks utav. Detta skrev jag i ett arbete under tredje året på gymnasiet: 

"Det känns som en kniv rakt in i hjärtat
Att hela tiden försöka, men aldrig lyckas
Att hela tiden se målet, men aldrig komma över hindret
Att hela tiden veta att man kan, men aldrig tro på sig själv"

En del som jag idag fortfarande kämpar för. att någon gång ha ett mål framför mig och innerst inne veta att jag ska kämpa mig dit hur svårt och jobbigt det än kommer att vara. Jag känner mig redan halvvägs där. lever just nu ett liv med en människa jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig få. jag älskar han mer än något annat. år 2012 ska jag ta till vara på allt de fina som jag verkligen har. och bara leva upp till de mål som är vettiga att nå.