diagnosiserar migsjälv. tänker på saker som får mitt huvud att inte hänga med alls, över huvudtaget. får konstig värk i käken och värk i bröstet. är så lugn man kan bli men tydligen stressad upp över öronen. vill gråta och vara liten och skör. känner mig liten och skör. ingen hör min frustration när den blåa himlen ropar på mig. den vill att jag ska må bra. skratta. (du får mig att skratta). känner mig tom som den mest tomma, ödsliga platsen som finns i hela världen samtidigt som jag är så fullspäckad med ångest och frustration att jag trängs med väggar som egentligen inte finns. jag måste jag måste. sen sen sen. döda mig långsamt. jag måste ändra mig. jag måste finna ett inre lugn där jag svävar högt ovanför molnen, där jag är lycka. där jag inte måste sen utan bara gör det nu. där alla mina tankar blev till svalor som svävar iväg i nuet. om det ändå vore så lätt. om det ändå vore så lätt.
Att hela tiden veta att man kan, men aldrig tro på sig själv
sitter hemma. hemma hos mamma och pappa i falköping. letar bland gamla dokument. får gråten i halsen samtidigt som insikten slår mig. att jag mår så himla bra idag. att det lilla liv jag hade, som jag beskrev öppet i texter och arbeten att jag hade, verkligen var så himla dåligt. alla har vi en period i livet där man ska må dåligt och vara ledsen. man ska ha sorg och man ska helst av allt vara lika djup som det djupaste hav bortom allt liv i hela världen. ingen ska förstå och allt ska vara lika komplicerat som läran om de filosofiska verken. om det ens finns några sådana. jag inser nu att det inte var alls så konstigt att jag försökte skriva om min "olycka" i skolarbeten och hela tiden koppla in min egna iallafall utifrån det verbala; miserabla liv. Jag vågade inte prata. trodde mig vara ensammast i hela världen. Idag skäms jag en gnutta över hur jag ansåg mig själv att må, tillät mig själv att må samtidigt som det är en del av mig som jag idag, just här och nu stärks utav. Detta skrev jag i ett arbete under tredje året på gymnasiet:
"Det känns som en kniv rakt in i hjärtat Att hela tiden försöka, men aldrig lyckas Att hela tiden se målet, men aldrig komma över hindret Att hela tiden veta att man kan, men aldrig tro på sig själv"
En del som jag idag fortfarande kämpar för. att någon gång ha ett mål framför mig och innerst inne veta att jag ska kämpa mig dit hur svårt och jobbigt det än kommer att vara. Jag känner mig redan halvvägs där. lever just nu ett liv med en människa jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig få. jag älskar han mer än något annat. år 2012 ska jag ta till vara på allt de fina som jag verkligen har. och bara leva upp till de mål som är vettiga att nå.
hon springer tills benen viker sig av hjärtkramp bara trampdynor mot iskall snö- hon håller hjärtat i handen världen som i en tankebubbla ett andetag och livet spricker men där står hon med hjärtat i handen och gråter blod
hon undrar vem- hjärtats bultande blir till tunga slag frosten biter när natt blir till dag
I onsdags var jag på looproop men fina flickor. Nu har jag varit hemma några dagar och bara haft det mysigt med min familj, ätit hjort plus skrivit lite tenta. har en fråga kvar och det ska nog gå vägen. Jag har lite julklappspanik och sådär annars längtar jag till oslo nu fast först till fredag då det blir julfest så de står härliga till. annars.. helt okej. är jättesugen på att skriva men har ingen inspiration just nu. är stressad fast vet inte varför och ja. bjuder på lite bilder ist och förtillfället låten som går varm i mina öron. peace.
imorgon ska jag looptroopa. fatta fint! och på torsdag åker jag hem till slätta och skriver tenta och myser lite. måste säga att jag köpt finaste presenten ever till min babe. hoppas hoppas han blir glad. nu ska jag spinna sen ska jag försöka plugga. och en sak. kan inte bara alla sluta upp med att ha svart bakgrund på sin blogg. tack
äter bageribröd och lussekatt till frukost. tycker lite synd om mig själv men vet inte varför. vill gråta bara för att och skriva en dikt som får er att ramla av stolen där hemma och slå huvudet i bänken. dricker min andra stora kopp kaffe fastän jag har magknip. funderar kring livet. tänker på hur fel jag hamnat. verkligen. med huvudet före i den här pisskursen. längtar till våren fast ändå inte då december kommer bli en helvetesmånad och jag kommer förmodligen få göra om massa tentor. motiverande? nej tack. men så tänker jag på oslooch david. blir lite gladare. men får också panik. julklappar till förbannelse. mår dåligt av nyhetsmorgon där alla ska vara så förbannat framgångsrika och allt ska vara så förbannat mysigt och lätt och ja - vill liksom hitta min grej.
vaknar på soffan med värkande hals. ingen bra natt. ingen bra dag. inte gjort vad som måste göras i skolan och vill bara sova. vädret är annars jättefint. kul. och jag är fortfarande tänkig. ibland är saker svåra att förstå sig på. även för mig som har svaret alldeles framför mig.
trötthet visioner och halucinationer jag ser miljoner med människor samtidigt som jag bara sitter och tittar anar uppror på stadens gator, men jag ler mot höstens fina färger och kylan som svider i halsen när jag sväljer
jag skriver mig igenom natten
trötthet människorna blir fler stopp stopp det värker i min kropp försöker att läsa hjärtan ögonröntgen, glada miner för att dölja smärtan vem är god och vem är ond vemod, tålamod, ont blod jag lägger ner tanken för en stund kan inte sova en blund filosoferar, resonerar försöker förstå hur människor fungerar
jag skriver mig igenom natten
trötthet finner ingen lösning och bestämmer mig för att ignorera prioritera det som finns vid min högra sida tätt intill, ett hjärta som övervinner alla sura miner jag andas och, skriver mig igenom natten sätter punkt
jag heter Karin Ganelind, är 22år och bor i Örebro. Pluggar på Örebros universitet och tänker bli allmänbildad när jag blir stor. älskar att skriva vilket jag delar med mig av till er här på bloggen i form av dikter och annat. tack för att ni tittar in!
