Vakna!
cyklar genom staden med Roffe Ruffs nya skiva i hörlurarna. Så högt de bara går för att hitta känslan. Jag mår så himla bra där på min cykel. Men så slås jag utav en rysning som går genom hela min kropp, från smalbenen enda ut i fingertopparna. Ett illamående utan dess like.
Häromdagen satt jag och david och tittade på nyheterna, eller något liknande minns dock inte så väl. David tar iallafall upp att Sverige har en otroligt hög procent barn/ungdomar som tar sitt liv. Människor som tar farväl innan livet ens sett sin början, innan de hunnit känna av hur fint det är att leva. Barn och undomar som inte orkar, för att de tror sig vara i vägen, föräldrar som intebryr sig, inga vänner eller att man tycker sig vara oattraktiv, eller bara ingen alls. En tom själ mitt i livet har nog ganska lätt att trampa snett utan hjälp.
Jag blir lite arg, eftersom människor borde se. De borde allfall ana oro, att något är fel. Att ens egna lilla älskling inte mår väl. Vilken besvikelse det måste innebära som förälder, när ett barn knäcks och går sönder.
Låten Farväl dunkar mitt hjärta blodrött och jag tänker på de som stått mig nära men som försvunnit.
idag visar jag lite extra kärlek till er som lämnat, eller vill lämna den här världen.
här har ni låten:
Kommentarer
Trackback
