Rädslan inom mig
Vinden tar tag i mitt blonda hår
Mina hopklibbade kinesögonen vaknar plötsligt till liv
Det är en grå dag, världens gråaste dag
jag går långsamt, känns det som
Egentligen går jag snabbare än vad jag orkar med
Vinden för mig ett steg fram, två bak
Det finns inget slut
Ser varken solen, eller blommorna som en gång blommade
Jag går fast jag egentligen vill stanna
Vända och springa tillbaka
Vill slänga mig i din famn, som om ingenting hade hänt
När allting var för evigt
När allting var vi
Du och jag
Himlen är inte grå längre, det börjar skymma och bli svart
Jag har gått sen tidig eftermiddag
Kan inte höra mina egna andetag längre
Ser ingen vart, hör inte ens trafikens buller denna tidiga natt
Känner varken klumpen i magen, eller vinden i håret
Jag känner inte mina ben, det surrar bara
Som att vandra genom elektricitet
Plötsligt står jag där vid stupet
Min medvetenhet är helt borta
Samvetet skriker, hoppa! Hoppa!
Jag faller och
Plötsligt kan jag se allt de vackra
Blommorna, träden, himlen… kärleken
Jag får panik och vill vända om
Skriker tomma skrik ut i intet
Vaknar med ett ryck med svetten rinnandes ner från mina Sylviapolisonger
Springer ut i köket, andas med hjärtat i halsgropen
Nyper mig hårt i armen och känner min existens
Jag springer tillbaka in i sovrummet där du ligger
Finare än allt liv på jorden
Jag väcker dig med världens längsta puss
Du mumlar bara något och slumrar till igen medan jag lägger mig lättad bredvid
Och bara ler
Men rädslan kommer alltid att sitta fastklistrad i mina tankar
Att livet faktiskt kan ta oförklarliga vändningar
Andra sidan är ett stenkast bort
Himlen vilar över oss
Hur vacker den än kan vara
