baby you're so vicious
Det är mycket prat om personligheter hit och dit.
ett första intryck, en handskakning, ett hej eller bara en nickning.
Ibland också en snoffsig kommentar, score.
Jag är själv likadan. Dömmer ofta efter utseende eller första intryck.
men innerst inne är alla människor lika bra, dock finns det vissa undantag. Tyvärr.
Men alla har en eller flera fina sidor och jag tror att jag skulle kunna vara vän med hela världen om det gick.
Problemet ligger i hur vi förändras i grupp. Vi är lite som flockdjur i grunden. Ensam är verkligen inte stark men tillsammans, ja då jävlar förändras egoismen till en nivå som för vissa kan tolkas som oacceptabel.
Det är där själva "hatet" finns, och gror. Rykten sprids och personen vars personlighet blir otroligt "mäktig" i grupp har nu ett rykte som otrevlig, störd, konstig, överklassig.. Listan kan göras lång.
För att gå tillbaka och se in i denna personens inre finns inget ont. inte ens en gnutta. Han/hon har förmodligen antingen förträngt händelsen, eller har det som ett medvetet problem. Och mår jättedåligt för att han/hon inte fått allas uppmärksamhet, Men, personen i fråga ska också vara glad för vad han har. Då alla inte reagerar lika. Han/hon har förmodligen en eller flera bästa vänner. Som Han/hon kan öppna upp sig för, vara lojal mot och skratta med. En störtskön polare helt enkelt.
Vissa människor har gåvan att alltd vara sig själv. vart man än befinner sig och i vilket sällskap man är. De männsikor vill jag ge extra cred. Men jag vill också uppmana alla, att sluta ge ytan ett rykte.
Jag tänker i allafall bli bättre på att möta nya människor och se deras äkthet. Sen, döma efter den.
Peace
